Varför Jobbar Jag Inte... & Varför Ingen Samtalskontakt Kan Hjälpa Mig... /Om Mig.


Det blev en diskussion på min facbook efter att jag gjort inlägget en sån dag.


Det började med lite prat om att jag ev ska ta kontakt och börja gå hos någon för att prata, kan ju vara bra de. Men nu är det så att jag redan gått i många år, första gången jag kom i kontakt med en samtalskontakt var 1986 då Mikaela var liten. (hon är född mars -86)
Jag fick då kontakt genom bvc, det var sköterskan där som hjälpte mig. jag gick där ett tag hos den samtalskontakten minns inte vad hon heter, det skulle bli sommar och denna kvinna skulle gå på semester då hjälpte hon mig med en kontakt på psykiatrin till Eva-Britt (psykiatrisk sjuksköterska). Eva-Britt skulle bli min stöttepelare och den kontakten jag sedan under många år haft mest kontakt med. Hon och jag gjorde några avbrott men jag kom tillbaka då jag behövde samtalen men henne.

Att jag började det var just där på bvc, jag hade en liten tjej Mikaela som jag inte förmådde mig att ta hand om. Jag hade fått något som kallas förlossningspsykos, det ordnades så jag fick hjälp hemma av en kvinna men det fungerade inte, hon började med att städa m.m. skulle följa i tvättstugan m.m. men det var ju inte det jag behövde hjälp med, jag behövde hjälp att komma nära Mikaela och ta hand om henne.

Sedan kom ju Mikaelas pappa hem på eftermiddagarna när han slutat jobba.
När Sven skulle få semester så blev det lättare och sedan när hans sommarledighet var över då bestämde jag mig att jag varken behövde eller ville ha hjälpen längre, det fungerade ju i alla fall inte & så hade jag ju kontakten med Eva-Britt.

Mikaela började på dagis, Mikaelas pappa & jag separerade och jag började att jobba.

Jag träffade så småningom en ny kille. Det höll inte så länge pga hans svartsjuka morsa... Jag blev ledsen och mådde pyton, blev inlagd på en veckoavdelning. Var där sammanlagt ca 6 månader.
När jag blev inlagd så flyttade Mikaela till sin pappa i den vevan skrev vi över pappren så Mikaela blev skriven hos sin pappa, allt detta gjorde så klart ont i mig och inte mådde jag bättre av det, kände mig som en urusel mamma men jag och Mikaelas pappa har alltid haft en fin kontakt så det gick ändå bra så.

Jag städade på ett sjukhus här i Östersund, jag trivdes men fick besvär med min rygg, nacke och axlar så jag blev sjukskriven av företagsläkaren. Nej innan jag blev blev sjukskriven så fick jag tjänstledigt jag påbörjade en 20 veckors vårdbiträdesutbildning mitt i denna utbildning fick min dåvarande kille veta att han var allvarligt sjuk, snabbt som attan upp till Umeå för att senare bli opererad.
Jag pluggade klart och åkte upp till han så fort jag kunde ville ju så klart vara där, fast det var nog mer han som tog hand om mig en jag som tog hand om han. Allt gick i alla fall bra.

Jag gick tillbaka till städet men det gick inte med ryggen, nacke och axlarna jag blev omplacerad en gång och fick då prova på att städa på en hälsocentral men det gick ju inte bättre de.

Jag tog igen tjänstledigt och började en undersköterskeutbildning, hur tror ni det gick?
Rätt gissat... Dåligt, när vi skulle till med praktik och ta blodprover i armveck då sa det stopp i mig, ett jobb jag aldrig skulle klara av visade det sig. Jag hade dragigt på mig magbesvär och genom en doktor på Hc så skulle jag göra en gastroskopi men neej neeej... aldrig att den där slangen skulle ner genom min mun och hals ner i magen... Stop!
Läkaren sa att antingen stoppar du utbildningen här eller så drar du på dig ett magsår. Jag stoppade utbildningen och var sjukskriven en tid.

Åter tillbaka till städet men det gick inte, så jag blev åter igen sjukskriven och då inte arbetsgivaren kunde omplacera mig så fortsatte jag att vara sjukskriven.

Det blev möten med chefer och fack flera möten blev det och till slut bestämdes det att jag skulle bli uppsagd med avgångsvederlag pga att det inte skulle gå att omplacera mig.


Mitt i det här med en massa misslyckande + en relation som inte var den bästa så satte det sig mer på psyket, jag mäktade inte med, jag hade ett hem att sköta med allt vad ett familjeliv innebär + att jag kände mig värdelös som människa.
Då var också Angelica född.

Jag menar inte att mina barn var jobbiga på något vis jag bara talar om att dom fanns/finns.


Vi bodde nu i Torvalla och jag hade fått kontakt med Eva-Britt igen plus en underbar läkare Eva-Pia, dom tillsammans hjälpte mig på olika vis att komma tillbaka till arbetslivet men det gick inte.

Det pratades om sjukersättning men jag sa NEEJ! Jag var drygt 30 år & skulle bli pensionär.
Det som var bra var att om jag skulle hitta ett jobb jag skulle orka då hade sjukersättningen kunna brytas, men vem vill anställa någon som mig, ni ska tro jag försökt.

Det var som Eva-Britt sa... Lise-Lotte du mäktar inte med, du får se det du klarar och vara nöjd och glad med det och du är lika viktig i alla fall. Typ ngt sånt sa hon.


Allt det jag nu skrivit plus min barndom det är de som gör att jag inte mäktar med jag har helt enkelt blivit trött för fort och orken har inte funnits som den borde om jag varit helt frisk i det mentala som gjorde att jag blev sjukskriven i omgångar med olika uppehåll och som slutade med en sjukersättning som förlängdes ca vartannat år för oj vad kan det vara... 8 år sedan kanske då blev det beviljat fram till de att jag fyller 65 år.



Jag flyttade till Gävle och när jag kom tillbaka där ifrån då hade Eva-Britt gått i pension.
Jag har haft andra emellan också då det är bra att byta men det har inte gått, jag har inte haft förtroende för någon annan än Eva-Britt, hon kände mig och kunde mig så väl. Jag behövde inte alltid säga något hon såg på mig och hjälpte mig därifrån.

Jag har provat någon kontakt även efter att hon gick i pension men det har inte gått och det är inte kontakten det är fel på det är mig.
Jag kan inte prata om det jag skulle behöva prata om, jag har försökt tro mig men jag kan inte.
Det handlar om det min fostermamma utsatte mig för sånt som inte finns med i pappren från varken regioner eller kommuner, sådant som bara jag, fostermamma och en kvinna vid namn Anna-Greta visste.

Så därför kan ingen kontakt hjälpa mig, inte nu i alla fall. Kanske senare men inte nu.
Om min barndom fram till det att jag kom till fosterfamiljen i Östra Husby har jag och Eva-Britt pratat massor om, då jag hade fått en del berättat till mig så visste jag i stora drag men inte så mycket som pappren berättat men den bearbetningen har vi gjort och den har hjälpt mycket sedan är det klart det gör ont i alla fall när jag läser och skriver ner men den kan jag på något vis lättare bära, det är det tunga och hemska som fostermamma utsatte mig för som är det jobbiga att prata om och som då också blir svårbearbetat,


Som ni märker är det en salig blandning som gör att jag inte orkar jobba och som gör att jag är trött.
Klart att det är livet NU som också påverkar hur jag sover men just till att jag inte jobbar och till att ingen kontakt kan hjälpa mig finns här förklaringen.



I stora drag är detta nu förklaringen till varför jag inte jobbar, jag skulle kunna gå in mer ingående men väljer att inte gör det.
Har ni frågor så är det bättre ni ställer dom så gör jag ett eget inlägg med dom ev frågorna.

Tack att ni orkade läsa!

 Vi hörs snart igen
/Lotta

Gillar