Lite Av Mina Tankar... /Om Mig.


Vet inte vad jag ska säga, jag vill säga något men vet inte vad...
Jag har tusen, miljoner tankar men att få ut dom på papper eller genom tangenterna till skärmen på datorn.
Ja man blir stum, det ända som kommer ut är tårar och att jag inte alls mår bra.
Nu vet jag varför jag mår dåligt och då är det så mycket lättare att bära på det onda.

Men att veta att jag haft vuxna: Min mamma, min pappa och pappas fästmö och det ända dom ville var att bli av med mig, för det handlar inte om någonting annat.
Även fast dom tyckte jag var besvärlig så försökte dom när jag gjorde som dom sa men när jag inte gjorde som dom sa då var jag inget att ha längre.
Så har det varit nästan hela mitt liv... så länge jag varit människor till lags då har jag varit en bra vän men när jag börjat säga ifrån då är jag inget värd längre.

Samma var det när jag kom till fosterfamiljen, sa jag ifrån fick jag stryk och inte bara stryk fostermamma hon var ju inte klok, hon gav sig på mig sexuellt...

Usch det finns så mycket tankar men vet ni vad det jobbigaste är det är inte hur jag blivit behandlad jo det är klart det är jobbigt, det är fruktansvärt att det fick gå till som det gjorde, jag skulle vilja ställa min mamma till svars jag skulle vilja ställa läkare som bestämde att jag skulle ha dessa mediciner till svars, men jag kommer aldrig få några svar. Även om jag skulle tala om det här för min mamma så skulle jag inte få ärliga svar & hon skulle inte klara av att höra att jag vet allt som jag vet. Så jag kommer aldrig berätta att jag vet det här för henne. Jag vill henne inte så illa att jag ska berätta det jag vet, nej jag vill inte inte det.
För hur det än är så är det ändå min biologiska mamma men mycket konstiga känslor från mig.
Hon brukar ofta säga till mig när vi pratar i telefon: Visst har du en snälla mamma? Visst älskar du din mamma?

Det som däremot är skönt att veta det är att min fina kusin Pia vet och även Siv, Pias mamma och min moster. Att dom två vet är jätteskönt och dom vet även innan hur jag haft det.
Jätteskönt att veta.

Just de det jobbigaste det är att jag som mamma inte kunnat ge mina fina tjejer det dom behövt. den kärlek, ömhet, tröst m.m. har jag haft jättesvårt att ge, jag har som inte vetat hur jag ska göra, hur jag ska bete mig.
Jag har haft svårt att säga Jag älskar dig till mina barn men jag har kunnat skriva det, fast det blir ju så klart inte på samma vis.
Det är tur dom haft sina pappor.
Jag har funnits och jag har försökt men inte klarat av så mycket som jag hade velat

Jag har känt mig som en urusel mamma och gör det än idag, jag har ett fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte har varit den mamman som mina tjejer har behövt.

Åhh fy men det är inte synd om mig det är tjejerna det är synd om som var tvungen att få denna mamman som själv inte fick en bra barndom och även ungdom till stor del.
Det låter som jag tycker synd om mig själv... Det gör jag inte.


Ja det var lite tankar som till slut kom ner och mer kommer det säkert att bli.
Jag hoppas att Y i Kalmar fick iväg mina papper idag, men det tror jag nog, hon var ivrig på att dom skulle komma iväg senast idag eftersom det var hennes sista dag idag före semestern.

Så till veckan någon dag har jag förhoppningsvis ett Rek brev att hämta på coops utlämningsställe.
Så spännande...

 Vi hörs snart igen
/Lotta

Gillar