Mamma, Dotter, Mormor...


Jag har en mamma som jag inte har, som jag aldrig haft och hon har heller aldrig haft någon dotter, inte någon dotter som hon behövt ta hand om, uppfostra, sköta om, trösta, finnas för.
Men ändå är hon min mamma och jag hennes dotter.

Ibland ringer min mamma, senast idag, två gånger ringde hon.
Första gången svarade jag inte, jag varken orkade eller ville inte men så när signalen slutat gå fram så tänker jag: Tänk om något hänt så då var jag på väg att ringa upp men nej det blev inte så.
En stund senare ringde hon igen, då svarade jag.

Hon berättade att hon & Johnny glömt att fira Kjell när han fyllt år dom brukar skicka ett kort till Kjell på hans födelsedag.
Jag berättade att Kjell inte fyllt år än, han fyller på söndag. Jaha sa hon då ska jag köpa och skicka iväg ett kort till han i morgon. Det behöver du inte sa jag för Kjell vill ändå inte bli firad, vi kommer inte fira på något vis här hemma, ev om jag bakar en tårta på lördag men något annat blir de inte och söndagen blir som en helt vanlig söndag.
Men då skickar jag inget kort sa hon, nej gör inte det sa jag.


Jag vet inte riktigt vad det är som hänt i mig.

Jag tycker om min mamma, jo jag kan nog säga att jag älskar min lilla mamma samtidigt som jag kan känna att jag inte alls tycker om henne.

Jag har mer eller mindre slutat att ringa till henne för så fort jag ringer så har hon aldrig tid att prata förutom någon enstaka gång.
Nu är det nästan en månad sedan vi pratade sist och jag kan säga att jag saknar det inte.
Vi har heller ingen annan kontakt som tex sms, mejl.
Bara på telefon genom samtal vi har kontakt.

Min mamma har två fina barnbarn men finns hon för dom då? Neej.
Hon vill att dom ska ringa men ringer hon själv då? Neej.

När hennes barnbarn/mina tjejer ringer sin mormor då är det likadant då. Hon har aldrig tid att prata men nästan varje gång hon och jag pratar säger hon att mina barnbarn ringer aldrig.
Kanske dax för henne att fundera på varför.


Hon brukar fråga hur det är med tjejerna men jag säger bara att det är bra för hon har så fullt med sitt egna att hon aldrig skulle höra vad jag sa, nu är det bra med tjejerna men om det inte hade varit de menar jag och om mig själv säger jag inget heller för hon lyssnar inte.

Det är bara så jobbigt med henne och Johnny... Johnny blir bara sämre och sämre och tröttare och tröttare hela tiden.
Jag frågade henne idag hur det yttrar sig ja sa hon som i dag tex då var det något på boendet där han bor i kväll och då måste han lägga sig och vila en stund innan så han ska orka.
Men herre gud, det är väl många äldre som behöver göra det.


Dom känslor och funderingar jag har runt min mamma känner jag är förbjudna känslor, jag rår inte för dom, jag har ju aldrig haft henne som min mamma.
Min mamma blev Kerstin (fostermamma) & hon var ju inte heller någon mamma att luta sig emot.

Jag är 54 år och har aldrig haft någon mamma.
Jag kan sakna en mamma oerhört mycket, jag har heller aldrig haft en pappa jo Bertil (fosterpappa) han var snäll och så men sa inte så mycket & det var för att Kerstin var så dominant.

Hur det här inlägget kom till, jag har som inte tänkt, jag har bara skrivit. Ska läsa igenom det. Kanske det inte går att fatta liksom bara huller om buller...

Det kommer få vara som det blev och hur det kom till... Ja det var väl samtalet med mamma som gjorde inlägget.


Nu har jag läst igenom det jag skrivit och jag hör hur det låter, hur mycket jag tycker synd om mig själv och så kan det nog vara...
Jag tycker inte synd om mig som den 54 åringen jag är utan det är om barnet jag tycker synd.


Men jag kan absolut sakna den där vuxna idag den där personen att luta sig emot, jag har tänkt en del på detta och det kan vara därför jag föll för Kjell, att han är äldre än mig (13 år).
Nu är ju han man men då det är både mamma och pappa jag saknat så kan det nog vara så.
Han är kanske inte den person att luta sig emot men ändå står han för någon trygghet.


Känns som jag skulle kunna fortsätta skriva hur länge som helst...


Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, det är inte därför jag gör detta inlägg.

 Vi hörs snart igen
/Lotta

Gillar