Prata, Snacka. Babbla...

Jag kan prata

men gör det gärna inte i telefon och allra helst inte då jag har dagar när jag inte känner mig helt pigg och även om jag är pigg så är jag ingen person som direkt gillar att prata i telefon.

Däremot så kan jag sms eller skriva på datorn.
Dom som känner mig vet att det är så här och dom som inte vet, brukar jag skicka ett sms till, då får dom skicka ett sms eller så får det helt enkelt vara.

Varför det är så här det vet jag inte, jag har nog aldrig varit den där telefonprataren kan inte minnas att jag någon gång satt länge i telefonen med mina kompisar, klart vi pratade med varandra men det var mest om vi skulle ses och det var inte så mycket sånt heller, vi gick till varandra och plingade på, var dom hemma så var dom liksom.
Eller till mig kom nästan inga kompisar för det var som inga som dög för min fostermamma, det var egentligen bara en tjej som dög men hon ville inte vara hos mig så vi var mest hos henne och att hon dög det var för att dom vuxna kände varandra och umgicks.


Jag kan prata när vi ses men inte alltid.
känner jag mig obekväm då är det svårare, känner jag mig där emot bekväm så är det lättare att slappna av och då kommer också pratet lättare. Ibland kan det också blir för mycket.

Har tyvärr en förmåga att prata högt det är jobbigt och varför det är så? Ingen aning, vet inte om det är något som kommit med åren eller om jag alltid pratat högt.


Ja detta var lite om prat, har tänkt att jag ibland ska skriva om det men inte blivit, men nu blev de & är det då någon som tar illa upp eller blir sur... då får det vara så.


Självklart ringer jag och svarar när mina barn ringer eller om Kjell ringer och det händer att jag svarar när det ringer andra jag känner också de gör de visst men det beror på hur jag känner, mår och vad jag gör.


Ja så här är det och alla är vi olika.

 Vi hörs snart igen
/Lotta

Gillar